Ernst Brunners Carolus Rex - en granskning |
|
Kapitel 15 : Grodno
"-Mitt mål med den här boken är att den blir läst, att den får människor att samlas i Kungsträdgården. Någon lägger ett rep runt halsen på statyn av Karl XII. Folk hjälps åt att dra ner den på backen och ge sig på belätet med hammare och släggor." (Ernst Brunner om den planerade nya boken. Intervju i Norrköpings Tidningar 6/11 2002) "- Litteraturen kring Karl XII är rik men så förljugen att jag tappade hakan när jag började läsa." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003) "Tänker du låta Karl XII ångra sina gärningar? - Nej. Han levde ju i tron att han var utvald och den nya Kristus." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003) "Ernst Brunner har grävt fram sanningen om hjältekungen. I 300 år har mumien vilat i sarkofagen i Riddarholmskyrkan. Först nu vågar Ernst Brunner skaka liv i vår grymmaste kung. - Karl XII själv hade älskat min bok, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005) "Frågan är snarare om svenskarna är redo för sanningen om hjältekungen efter 300 år. Vi kräver att andra ska göra upp med sin historia men är inte mogna själva. Kanske vill vi ändå nå en historisk nollpunkt. Många läsare kommer först ruska på huvudet och sedan bli förtvivlade och inse att Brunner inte är ute i ogjort väder. Dessa fakta går inte att motbevisa, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005) "För att hitta den sanna Karl har han grottat ned sig i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga biblioteket. Jobbat mer som historiker än författare." (Aftonbladet 24/7 2005) "Sedan har jag varit ohyggligt noggrann i min forskning – ingen ska kunna slå mig på fingrarna när det gäller fakta om Karl XII." (Ernst Brunner i Populär historia 2005:7) "I
sin bok berättar han äntligen sanningen om Karl XII - en kung med
låg empati och opassande sätt, dumdristig och rutinbunden och som "Den
senaste boken ”Carolus Rex” är den tjugoandra. Det är en mastig sak på 808
sidor, som tog honom nio månader att skriva. Forskningen som ledde fram till
boken tog honom tre år. "Det är viktigt att påpeka att mina källor är personer i Karl den tolftes samtid. Jag har bara utgått från vad källorna visar. Gillar man inte det ska man vara arg på källorna, inte Ernst Brunner." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005) "Det här är ju inga andrahandsuppgifter som jag jobbar med... Det är alltså inte senare forsknings slutsatser." (Ernst Brunner under seminariet Karl XII:s liv & död på Bok & bibliotek 29/9 2005) "Naturligtvis har jag läst historikerna, men jag valde att också gå till deras källor. Ögonvittnena har varit allra viktigast. Jag skulle klara en doktorsdisputation på mina kunskaper." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005) "Han säger sig 'inte ha väntat sig ett så fånigt' inlägg i efterdebatten som det från historikern Peter Englund. - Han känner det väl som att han numera inte sitter lika säkert på tronen som den i Sverige som vet mest om Karl XII." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)
"Och e' de så att man upprörs över den bild som
boken presenterar då skall man inte bli sur på Brunner, för då måste man bli
sur på källorna. Jag har varit källorna trogen." (Ernst Brunner i SVT:s
Debatt 29/11 2005)
"Man har skrivit tämligen uppdiktade reportage om hur jag skulle ha hotats av högerextrema grupper. Man har velat få det att framstå som att den här boken är så kontroversiell. Men de allra flesta har varit jättelyckliga när de har hört att jag har gjort det här. T. ex. Armémuseum som själva har hyst samma tankar och arrangerat utställningar där Karl XII uppvisats ungefär som i min bok. Jag har också fått positiva samtal och brev från historiker och historiskt intresserade människor." (Ernst Brunner i Månadens boknytt 2005:12) "Det fanns mycket skrivet
om Karl XII, men samtidigt ingenting alls, det skrivna var tillrättalagt.
(Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006) "- Det finns mängder av dokument som ger en annan bild av Karl XII än den som vi svenskar är vana vid. Man undrar varför andra historiker har utelämnat dem, säger Ernst Brunner." (Gefle Dagblad 12/3 2006). "Jag har använt samma källor som alla andra forskare men kanske hittat saker som de inte funnit eftersom jag kan läsa medeltidstyska. Även polska och ryska går bra, sa Ernst Brunner över en kopp kaffe." (Bärgslagsbladet 19/6 2006)
Värt att lägga märke till
I detta kapitel märks framför allt redigeringen av av Karl XII:s brev till Rehnsköld, se sidan 349. Genom att klippa sönder två olika brev, plocka ut vissa delar och sedan göra en avgörande redigering av en nyckelmening lyckas Brunner ändra brevets innebörd på ett avgörande sätt. Onekligen inte lätt att genomskåda för den oinvigde. Av sakliga misstag märks "överkocken" Tarlos återkomst på sidan 346. Jag kan också rekommendera historien om skådepenningen, se sidan 346-347. Den visar hur illa påläst Brunner är, hur slarvigt han gått till väga och hur han hela tiden har strävat efter att åstadkomma skrivbordkonstruktioner som ska passa in i hans enbart kommersiellt motiverade tesbygge. För avskrifter av äldre verk se t.ex. sidan 337. På sidan 346 ser vi hur "Karl XII" har uppstått genom en korsning av Alexander Magnus Dahlberg och Joachim Lyth, kryddad med en knivsudd Brunner.
Genomgången
Sidan 337: Karl XII lägger upp planerna.
Sidan 337-339: Stanislaus kröning. Detta torde i princip vara vad Adlerfelt och Fryxell berättar. Inte minst den förre är synnerligen utförlig. Så detta lämnar jag åt sidan. Sidan 339: Kommendanten Knorring hotar att sätta eld på slottet. I så fall ett föga genomtänkt hot, då det ju var just där som svenskarna befann sig. Vad Knorring hotade att göra var att skjuta eld i staden, vilket förstås är en helt annan sak. För detta, se Adlerfelt s. 208. Sidan 339: Kommendanten Knorring i Mitau låter slå chamade under kröningsfesten. Mitau kapitulerade den 4 september 1705, Stanislaus kröntes den 24 september. Sidan 340: Överste Dahldorff faller från sin häst med en kula i huvudet. Här ska man förstås då komma ihåg att Dahldorff överlevde. Sidan 341: Karl XII blir gramse på trossdrängen Anders Nilsson från Fellingsbro kompani för att denne har diarré. Sent omsider lyckades det mig att uppleta källan för detta egendomliga inpass. Det visar sig att trossdrängen har bevarats till eftervärlden genom att han behandlades av Melchior Neumann, se Grimberg, Carl, Svenska folkets underbara öden. D. IV. - Stockholm, 1926. - S. 726. Förmodligen bygger Grimberg på Djurbergs artikel om Neumann i KFÅ 1912. Enligt Neumanns intyg led Nilsson dock endast av ledvärk och inte av diarré. Sidan 341: Armén går över på isen. Starkt inspirerat av Fryxell (notera t.ex. "straxt"):
Sidan 341: Bara Karl XII vet vartåt det bär. Återigen Fryxell:
Sidan 342: Schlippenbach återvänder under marschen då han ser att den inte går mot Litauen. Detta är då inte den tidigare nämnde svenske generalmajoren Schlippenbach utan ett preussiskt sändebud, se t.ex. Backman, Stig., Från Rawicz till Fraustadt. - Lund, 1940. Sedan gick ju marschen just mot Litauen (Grodno). Sidan 342: Marschen går genom skogar fyllda med älgar och uroxar. Också Fryxell, den vedertagna uppfattningen är ju annars att den sista uroxen sköts 1627. Fryxell tänkte måhända på Bison bonasus - visenten.
Sidan 342: Hästarna lider. Också Fryxellinspirerat:
Nu behövde man väl knappast skjuta de värdefulla hästarna för att skorna var slitna, en variant vore väl att förse dem med nya skor? Frågan är om inte ordvalet här tyder på att Brunner också har utnyttjat Waxbergs Hästen i det karolinska rytteriet. Denne nämner, med utgångspunkt från rullor för åren 1714-1717, att färgangivelser som "klarröda", "mårdbruna" och "pärlfärgade" återfinns i beskrivningarna (s. 40). Sidan 342-343: Endast några ryska volontärer vänder sig ännu mot svenskarna. Adlerfelt skriver (s. 286): "Några volontairer allenast chargerade fienden enseltwijs till att amusera densamma". Volontärerna var alltså svenska. Sidan 344: August går västerut.
Sidan 344: August passerar Oder med sin armé. Som de flesta vet är Oder en flod som löper längs den polsk-tyska gränsen. August befann sig i trakten av Grodno och marscherade västerut och började vid tiden för slaget vid Fraustadt närma sig Rehnskölds armé från öster. Till och med Fryxell (1856), del 21, s. 287 har kläm på detta. Brunner har antagligen rört ihop Augusts armé med Schulenburgs. Sidan 345: En depesch till Ogilvi intercerperades. Detta ska väl vara "intercipera" eller "intercepera", det vill säga uppsnappa, se SAOB. Sidan 345-346: Slaget vid Fraustadt. Omständigheterna kring ryssarnas död är ganska oklara, så hävdade tsar Peter själv under Rehnskölds fångenskap att det skulle ha hänt tre dagar efter slaget. Detta tycks också ha varit den officiella ryska positionen, se t.ex. Safirov, Petr, A discourse concerning the just causes of the war between Sweden and Russia : 1700-1721. - Dobbs Ferry, N.Y., 1973. - S. 336. Den av Brunner redovisade versionen skulle innebära att ryssarna helt enkelt förvägrades nåd, vilket är en helt annan sak. "Hans Excellens greve Rehnsköld" är taget från Lyths dagbok och det visar att Lyth åtminstone renskrivit sina anteckningar vid en senare tidpunkt, greve blev Rehnsköld först 21/6 1706, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM. Apropå det övriga kan sägas att Fryxell som vanligt är en viktig källa. Det är han som berättar om Rehnskölds tal, men säger att det saknas i de flesta berättelser om slaget och uppgiften "torde måhända vara mindre tillförlitlig" (1856), del 21, s. 289. Av sammanhanget att döma befinner sig kungen vid tiden för dessa filosoferingar ännu inte i Saludek, dit han flyttade den 10 februari. Som man ser av Rehnskiölds journal avgick hans första segerbulletin till Karl XII först den 14 februari, se Karolinska krigares dagböcker IX, s. 180.
Man noterar hur inte ens "Karl XII:s" avslutande jubel över massakern saknar förebild, "ett stort Herrens verk" är hämtat från Lyths filosoferingar över slagets utgång. Sidan 346: Tarlo måste klara sig utan smör. Nu var denne inte kock utan polsk magnat och kronköksmästare, d.v.s. närmast hovmarskalk. För Tarlo, se Urzednicy centralni i nadworni Polski XIV-XVIII wieku. - Kornik, 1992. - S. 71. Det är, föga oväntat, Fryxell som återigen spökar:
Sidan 346: Vintern på denna högslätt i Polesien blir ohygglig. Nu befann sig armén ju närmast öster om Grodno, med högkvarteret i Zaludek. Den orten låg då i vojvodskapet Vilna, alltså djupt inne i Litauen. Grodno tillhörde vojvodskapet Troki vilket sträckte sig så långt åt sydväst som Bialystok. Först därefter kom Podlasien. För detta, se t.ex. Metryka litewska... : wojewodztwo Trockie 1690 r. - Warszawa, 2000 (särskilt den bifogade kartan) Sidan 346-347: Hela härledningen samt Piper kräver att Rehnsköld ska utnämnas till fältmarskalk. Hur man kokar soppa på en spik:
Det finns mycket riktigt en skådepenning. Hur den ser ut redogörs för i Bror Emil Hildebrands Minnespenningar öfver enskilda svenska män och qvinnor (Stockholm, 1860). På framsidan finns en bröstbild av Karl XII. På baksidan avbildas troféer samt ryska och sachsiska vapnen med inskriptionen "DE SCHVULENBVRGIO". I avskärningen står sedan "DVCTV. REHNSKIOLDH AD. FRAVSTATT. DIE. #. FEBR. A. 1706." För detta, se Hildebrand s. 99. Men hur var det då med Rehnsköld till häst? Ja, se det var en bara en saga. Som så mycket annat i den här boken - som ju ska vara trogen källorna. Det kan tilläggas att uppgiften om att Karl XII blev avundsjuk på Rehnsköld finns hos Voltaire, i de tidiga upplagorna. För detta, se Voltaire, Francois de, Histoire de Charles XII. - Oxford, 1996. - S. 289. Sidan 347: Skådepenningen anländer. Den ska ha anlänt sent i februari, säger "experten" Brunner. Nåväl, Hildebrand attribuerar skådepenningen till Arvid Karlsteen. Om honom finns en bok av Stig Stenström. På sidan 327 är skådepenningen avbildad i all sin glans. Stenström kan där också berätta att den slogs 1708! På sidan 207-208 ger han bakgrunden. Karlsteen inlämnade i början av 1707 ett förslag till tre medaljer: över freden i Altranstädt, över slaget vid Gemäuerthof och över slaget vid Fraustadt. Först i december 1708 var allting färdigt och medaljerna levererade. Enligt Stenströms analys har Karlsteen bara gjort delar av arbetet, porträtten av Karl XII har synbarligen framställts av Bengt Richter. För detta, se Stenström, S., Arvid Karlsteen. - Göteborg, 1944. Av hönan blev alltså knappast ens en fjäder! Sidan 347: Historien om katterna. Detta är naturligtvis också Fryxell. Sant eller ej vet jag inte, se (1856), del 21, s. 293. Heidenstam har inspirerats av Fryxell, något liknande finns i inledningen till Marodörernas drottning. Sidan 347: Ogilvi försöker i förtvivlan upprätta ett magasin i Augustowa. Ogilvi var ju innesluten i Grodno, varför ett magasin i Augustowa ca 7 mil väster om staden inte skulle varit till mycket nytta. Sidan 347: Överste Cruus nedgör hela hopen ryssar. För undvikande av förvirring borde namnformen vara ”Kruse”, det handlar om Carl Gustaf Kruse af Kajbala, överste för Upplands tremänningsregemente till häst. Sidan 347: Dücker nedgör "fiendedjur". De infångade skjuts för pannan, vissa läggs tre på varann och genomsticks med samma klinga. Intressant är här att Fryxell berättar att ryssarna och litauerna anföll under stridsropet "inget kvarter", d.v.s. ingen nåd. "Fiendedjur" torde vara en fri uppfinning från Brunners sida. Resten torde vara inspirerat av Fryxells redogörelse för slaget vid Fraustadt, där han talar om av fienden utspridda "förolämpande beskyllningar", bland annat att flera ryssar ska ha lagts ovanpå varandra och genomborrats med ett enda styng. För detta, se Fryxell (1856), del 21, s. 291 och 297. Sidan 347: Potocki har framgångar. Fryxell igen:
Sidan 348: Adlerfelt gör anteckningar i krigsgazetten för Europas hov. Som nämnts vid ett flertal tillfällen var Adlerfelt inte placerad i kansliet. Propagandaverksamheten låg i helt andra händer, särskilt Olof Hermelins. För detta se t.ex. Olsson, Sven, Olof Hermelin. - Lund, 1953. - S. 324 ff. Sidan 349: Kungen skriver på tyska till Rehnsköld. Brev citeras. Här har då Brunner klippt och klistrat igen. Man ska först notera att båda breven förstås är mycket längre än de fragment som Brunner använder. Därutöver är urklippen förstås heller inte i ordning, ett P.S. kommer givetvis sist i ett brev. Det intressantaste är dock friseringen av den mening som rör fångarna vid Fraustadt. I stället för originalets "fångarna" har Brunner lagt in "ryska fångarna", medan Posen-delen helt klippts bort. Syftet är naturligtvis att knyta Karl XII till massakern på ryssarna vid Fraustadt genom att låta honom i efterhand uttala ett godkännande. För den vanlige läsaren är det här närmast omöjligt att genomskåda. Låt oss se på breven i deras helhet. Med färgmarkeringen visas motsvarande passus i resp. original.
Var och en som funderar en smula inser dock det omöjliga i Brunners konstruktion. Låt oss för ett ögonblick anta att Rehnsköld faktiskt skrev till kungen och bad denne godkänna massakern. Vad skulle Rehnsköld ha gjort i fall kungen inte godkände den? Återuppliva ryssarna kunde han ju knappast göra. I själva verket rörde Rehnskölds fråga något helt annat vilket framgår av hans brev till Karl XII, publicerade i Karolinska krigares dagböcker XI. Där heter det bland annat så här: "Vthi mina underdhånige förra har jagh till Ederss maij:ttz nådigste approbation förreslagett huru jagh wåre sinnatt att af thee sachsiske Fångar oprätta nya Regementer, som af the Tyska som inga Sachsar ähro ett, af franzoserna ett ock af Sweitzeranna ett, män som Ederss Maij:ttz nådigste swar ther på eij fölgt" (min kurs.), i ett brev av den 28 mars eller "The som här qwar ähro tiäna till Posens fortificerandhe, Föruthan the Tyska hwar af om Ederss Maij:tt i nåder så behagar ock jagh fåår befalningh jagh oförgrijpeligen ock underdhånigst menar kunna formeras ett Regemente af ock af Franzoserne en Batallion ock äfwenså af Schweitzeranna" (min kurs), i ett annat från den 27 april. Det Karl XII alltså godkänner med sina ord om fångarna är Rehnskölds idé att uppsätta nya förband av de icke-sachsiska soldater som fallit i svenskarnas händer vid Fraustadt. Brunners "klipp, klistra och lägg till-metod" är verkligen mycket förkastlig. Här visas ännu en gång vad som är viktigast i Carolus Rex, nämligen tesen. Brunner är inte intresserad av att ge en sakligt korrekt bild, det handlar istället om att hos läsarna inpränta den uppfattning som Brunner torgför. Talet om "källornas bild" och ohygglig noggrannhet klingar dock mycket falskt. Apropå "Klipp, klistra och lägg till-metoden" så ska tilläggas att Rehnskölds brev faktiskt innehåller något om ryska fångar - nämligen att han hade sänt 260 stycken till Pommern.
(Under arbete) © Bengt Nilsson Senast uppdaterad: 2006-09-10
|