Ernst Brunners Carolus Rex - en granskning

Home
Introduktion
Lilla kungen : 7-55
Den smorde : 56-103
Rustningar : 104-129
Seland : 130-143
Narva : 144-193
Duna : 194-208
Warschau : 209-236
Kliszow : 237-248
Krakow : 249-257
Thorn : 258-287
Volafaltet : 288-305
Lemberg : 306-317
Massakreringar 1704 : 318-325
Ravitz : 326-336
Grodno : 337-349
Massakreringar 1706 : 350-357
Sachsen : 358-372
Kejsaren av Storskandinavien : 373-393
Uppbrottet 1707 : 394-408
Massakreringar_svalt : 409-425
Holowczyn : 426-438
Severien : 439-460
Veprik : 461-484
Massakreringar 1709 : 485-497
Pultava : 498-540
Saracenska heden : 541-564
Bender : 565-599
Prut : 600-617
Kalabaliken : 618-673
Demotika : 674-700
Stralsund : 701-729
Norska falttaget : 730-757
Lund : 758-782
Fredriksten : 783-807
Avslutande betraktelser

 

Kapitel 15 : Grodno

 

"-Mitt mål med den här boken är att den blir läst, att den får människor att samlas i Kungsträdgården. Någon lägger ett rep runt halsen på statyn av Karl XII. Folk hjälps åt att dra ner den på backen och ge sig på belätet med hammare och släggor." (Ernst Brunner om den planerade nya boken. Intervju i Norrköpings Tidningar 6/11 2002)

"- Litteraturen kring Karl XII är rik men så förljugen att jag tappade hakan när jag började läsa." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003)

"Tänker du låta Karl XII ångra sina gärningar? - Nej. Han levde ju i tron att han var utvald och den nya Kristus." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003)

"Ernst Brunner har grävt fram sanningen om hjältekungen. I 300 år har mumien vilat i sarkofagen i Riddarholmskyrkan. Först nu vågar Ernst Brunner skaka liv i vår grymmaste kung.  - Karl XII själv hade älskat min bok, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005)

"Frågan är snarare om svenskarna är redo för sanningen om hjältekungen efter 300 år. ­ Vi kräver att andra ska göra upp med sin historia men är inte mogna själva. Kanske vill vi ändå nå en historisk nollpunkt. Många läsare kommer först ruska på huvudet och sedan bli förtvivlade och inse att Brunner inte är ute i ogjort väder. Dessa fakta går inte att motbevisa, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005)

"För att hitta den sanna Karl har han grottat ned sig i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga biblioteket. Jobbat mer som historiker än författare." (Aftonbladet 24/7 2005)

"Sedan har jag varit ohyggligt noggrann i min forskning – ingen ska kunna slå mig på fingrarna när det gäller fakta om Karl XII." (Ernst Brunner i Populär historia 2005:7)

"I sin bok berättar han äntligen sanningen om Karl XII - en kung med låg empati och opassande sätt, dumdristig och rutinbunden och som
troligen led av Aspergers syndrom. - Nu måste svensk historieskrivning revideras." (Ernst Brunner i Dagens Nyheter 5/9 2005)

"Den senaste boken ”Carolus Rex” är den tjugoandra. Det är en mastig sak på 808 sidor, som tog honom nio månader att skriva. Forskningen som ledde fram till boken tog honom tre år.
– Det finns några hyllmeter om Karl den tolfte om vi säger så. Jag har grävt i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga Biblioteket." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"I boken har Ernst Brunner gått tillbaka till ursprungskällor från människor i Karl den tolftes närhet.
– Det vi ska komma ihåg är att mycket av det som är skrivet om Karl den tolfte bygger på myter, eller har kontrollerats av Karl den tolfte själv. Jag har gått djupare och läst hemliga, personliga skrifter. Mina språkkunskaper har också gjort att jag har kunnat se vad som har skrivits om honom i Ryssland och Polen, vilket har givit mig en kontinental bild av Karl den tolfte." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"Det är viktigt att påpeka att mina källor är personer i Karl den tolftes samtid. Jag har bara utgått från vad källorna visar. Gillar man inte det ska man vara arg på källorna, inte Ernst Brunner." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"Det här är ju inga andrahandsuppgifter som jag jobbar med... Det är alltså inte senare forsknings slutsatser." (Ernst Brunner under seminariet Karl XII:s liv & död på Bok & bibliotek 29/9 2005)

"Naturligtvis har jag läst historikerna, men jag valde att också gå till deras källor. Ögonvittnena har varit allra viktigast. Jag skulle klara en doktorsdisputation på mina kunskaper." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)

"Han säger sig 'inte ha väntat sig ett så fånigt' inlägg i efterdebatten som det från historikern Peter Englund. - Han känner det väl som att han numera inte sitter lika säkert på tronen som den i Sverige som vet mest om Karl XII." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)

"Och e' de så att man upprörs över den bild som boken presenterar då skall man inte bli sur på Brunner, för då måste man bli sur på källorna. Jag har varit källorna trogen." (Ernst Brunner i SVT:s Debatt 29/11 2005)

"Man har skrivit tämligen uppdiktade reportage om hur jag skulle ha hotats av högerextrema grupper. Man har velat få det att framstå som att den här boken är så kontroversiell. Men de allra flesta har varit jättelyckliga när de har hört att jag har gjort det här. T. ex. Armémuseum som själva har hyst samma tankar och arrangerat utställningar där Karl XII uppvisats ungefär som i min bok. Jag har också fått positiva samtal och brev från historiker och historiskt intresserade människor." (Ernst Brunner i Månadens boknytt 2005:12)

"Det fanns mycket skrivet om Karl XII, men samtidigt ingenting alls, det skrivna var tillrättalagt. (Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006)

"Myter är svårast att ta död på. De som hyllar Karl XII inser nu att bilden av honom kommer att förändras genom min bok. Detta upprör dem, även om de ser att min bok håller för en vetenskaplig prövning. Just nu kan jag mest i landet om Karl XII och det är svårt för somliga att acceptera." (Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006).

"- Det finns mängder av dokument som ger en annan bild av Karl XII än den som vi svenskar är vana vid. Man undrar varför andra historiker har utelämnat dem, säger Ernst Brunner." (Gefle Dagblad 12/3 2006).

"Jag har använt samma källor som alla andra forskare men kanske hittat saker som de inte funnit eftersom jag kan läsa medeltidstyska. Även polska och ryska går bra, sa Ernst Brunner över en kopp kaffe." (Bärgslagsbladet 19/6 2006)

 

Värt att lägga märke till

 

I detta kapitel märks framför allt redigeringen av av Karl XII:s brev till Rehnsköld, se sidan 349. Genom att klippa sönder två olika brev, plocka ut vissa delar och sedan göra en avgörande redigering av en nyckelmening lyckas Brunner ändra brevets innebörd på ett avgörande sätt. Onekligen inte lätt att genomskåda för den oinvigde.

Av sakliga misstag märks "överkocken" Tarlos återkomst på sidan 346. Jag kan också rekommendera historien om skådepenningen, se sidan 346-347. Den visar hur illa påläst Brunner är, hur slarvigt han gått till väga och hur han hela tiden har strävat efter att åstadkomma skrivbordkonstruktioner som ska passa in i hans enbart kommersiellt motiverade tesbygge. 

För avskrifter av äldre verk se t.ex. sidan 337. På sidan 346 ser vi hur "Karl XII" har uppstått genom en korsning av Alexander Magnus Dahlberg och Joachim Lyth, kryddad med en knivsudd Brunner.

 

Genomgången

 

Sidan 337: Karl XII lägger upp planerna.

Brunner (2005), s. 337 Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 284.
"Svåra strider återstod att utkämpa. "För att hålla löftet om den nyvalde konungens beskyddande, hade Karl således ännu många och svåra strider att utkämpa.
Blott Stor-Polen hyllade Stanislaus. Det var egentligen blott Stor-Polen, som frivilligt hyllat Stanislaus.
Väst-Preussen, Mazovien, Lill-Polen hade jag tvingat därtill. Vest-Preussen, Mazovien, Lill-Polen m.fl. hade mer eller mindre blifvit tvungna dertill.
Ännu återstod Litauen, Polesien, delar av Volhynien där August och ryssarna ohindrat härskade. Ännu återstodo dock Lithauen, Polesien och betydliga delar af Volhynien, m.fl., i hvilka August och ryssarna ännu ohindradt herrskade.
Dessa måste bekrigas och kuvas." Dessa landskap måste således uppsökas, genomtågas och kufvas..."

Sidan 337-339: Stanislaus kröning.  

Detta torde i princip vara vad Adlerfelt och Fryxell berättar. Inte minst den förre är synnerligen utförlig. Så detta lämnar jag åt sidan. 

Sidan 339: Kommendanten Knorring hotar att sätta eld på slottet.

I så fall ett föga genomtänkt hot, då det ju var just där som svenskarna befann sig. Vad Knorring hotade att göra var att skjuta eld i staden, vilket förstås är en helt annan sak. För detta, se Adlerfelt s. 208.

Sidan 339: Kommendanten Knorring i Mitau låter slå chamade under kröningsfesten.  

Mitau kapitulerade den 4 september 1705, Stanislaus kröntes den 24 september.  

Sidan 340: Överste Dahldorff faller från sin häst med en kula i huvudet.  

Här ska man förstås då komma ihåg att Dahldorff överlevde. 

Sidan 341: Karl XII blir gramse på trossdrängen Anders Nilsson från Fellingsbro kompani för att denne har diarré.

Sent omsider lyckades det mig att uppleta källan för detta egendomliga inpass. Det visar sig att trossdrängen har bevarats till eftervärlden genom att han behandlades av Melchior Neumann, se Grimberg, Carl, Svenska folkets underbara öden. D. IV. - Stockholm, 1926. - S. 726. Förmodligen bygger Grimberg på Djurbergs artikel om Neumann i KFÅ 1912.

Enligt Neumanns intyg led Nilsson dock endast av ledvärk och inte av diarré.

Sidan 341: Armén går över på isen.

Starkt inspirerat av Fryxell (notera t.ex. "straxt"):

Brunner (2005), s. 341 Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 285.
"Sista veckan på året tillfrös äntligen Weichsel. De straxt öster härom liggande floderna tillfrös även de, "Sista dagarna af år 1705 gick Karl öfver Weichseln och de straxt öster om liggande floderna, alltid med möda och besvär, stundom med fara för eget lif.
men kunde ännu inte bära trupperna varför jag beordrade fram halm att bredas på isen. På den ännu ej nog starka isen måste man breda halm och slå vatten,
Vatten slogs på halmen som frös, varpå nya lager halm och vatten varvades till en hållbar brygga." för att medelst en sådan hvarftals tillfrusen brygga komma öfver."

Sidan 341: Bara Karl XII vet vartåt det bär.

Återigen Fryxell:

Brunner (2005), s. 341 Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 285.
"Bara en människa av alla de nu stadda på marsch visste varthän det skulle bära - Carolus Rex." "Ännu visste ingen, hvad Karl tillämnade..."

Sidan 342: Schlippenbach återvänder under marschen då han ser att den inte går mot Litauen.  

Detta är då inte den tidigare nämnde svenske generalmajoren Schlippenbach utan ett preussiskt sändebud, se t.ex. Backman, Stig., Från Rawicz till Fraustadt. - Lund, 1940.

Sedan gick ju marschen just mot Litauen (Grodno).

Sidan 342: Marschen går genom skogar fyllda med älgar och uroxar.

Också Fryxell, den vedertagna uppfattningen är ju annars att den sista uroxen sköts 1627. Fryxell tänkte måhända på Bison bonasus - visenten.

Brunner (2005), s. 342 Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 285 f.
"Istället marscherade jag åt öster över vidsträckta ödemarker vilka övergick i väldiga skogar där älgar och uroxar påträffades i strövande hjordar." "Emellertid tågade han österut, och snart började hären omgifvas af de stora skogar, som skilja Lithauen ifrån Polen, och der man ofta stötte på elgar och uroxar, hvilka hade sina tillhåll i dessa vidsträckta ödemarker."

Sidan 342: Hästarna lider.

Också Fryxellinspirerat:

Brunner (2005), s. 342 Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 286.
"Hästarna som var mårdbruna, pärlfärgade, klarröda, fick pälsarna isöverdragna och blev så slöskodda att de knäade sig fram eller borttogs med kula som oanvändbara." "och hästarna blefvo snart så slöskodda, att de blott med möda kunde begagnas."

Nu behövde man väl knappast skjuta de värdefulla hästarna för att skorna var slitna, en variant vore väl att förse dem med nya skor? Frågan är om inte ordvalet här tyder på att Brunner också har utnyttjat Waxbergs Hästen i det karolinska rytteriet. Denne nämner, med utgångspunkt från rullor för åren 1714-1717, att färgangivelser som "klarröda", "mårdbruna" och "pärlfärgade" återfinns i beskrivningarna (s. 40).

Sidan 342-343: Endast några ryska volontärer vänder sig ännu mot svenskarna.

Adlerfelt skriver (s. 286): "Några volontairer allenast chargerade fienden enseltwijs till att amusera densamma". Volontärerna var alltså svenska.

Sidan 344: August går västerut.

Brunner (2005), s. 344. Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 287.
"Morgonen därpå inkom rapport att han med 2.000 sachsare och några ryska dragonregementen gått på sidan om svenska infanteriet över högslätten västerut mot Warschau och således undkommit. "Sjelf med 2000 sachsare lemnade han den 18 januari Grodno och gick på sidan om den svenska hären vesterut,
Nästföljande rapport sade att han under marschen förenat sig med polska anhängare så att han slutligen hade 15.000 man." förenande med sig den ene polske anhängaren efter den andre, så att han här slutligen uppgick till 14 eller 15,000 man."

Sidan 344: August passerar Oder med sin armé.

Som de flesta vet är Oder en flod som löper längs den polsk-tyska gränsen. August befann sig i trakten av Grodno och marscherade västerut och började vid tiden för slaget vid Fraustadt närma sig Rehnskölds armé från öster. Till och med Fryxell (1856), del 21, s. 287 har kläm på detta. Brunner har antagligen rört ihop Augusts armé med Schulenburgs.

Sidan 345: En depesch till Ogilvi intercerperades.

Detta ska väl vara "intercipera" eller "intercepera", det vill säga uppsnappa, se SAOB.

Sidan 345-346: Slaget vid Fraustadt. 

Omständigheterna kring ryssarnas död är ganska oklara, så hävdade tsar Peter själv under Rehnskölds fångenskap att det skulle ha hänt tre dagar efter slaget. Detta tycks också ha varit den officiella ryska positionen, se t.ex. Safirov, Petr, A discourse concerning the just causes of the war between Sweden and Russia : 1700-1721. - Dobbs Ferry, N.Y., 1973. - S. 336. Den av Brunner redovisade versionen skulle innebära att ryssarna helt enkelt förvägrades nåd, vilket är en helt annan sak.

"Hans Excellens greve Rehnsköld" är taget från Lyths dagbok och det visar att Lyth åtminstone renskrivit sina anteckningar vid en senare tidpunkt, greve blev Rehnsköld först 21/6 1706, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM. Apropå det övriga kan sägas att Fryxell som vanligt är en viktig källa. Det är han som berättar om Rehnskölds tal, men säger att det saknas i de flesta berättelser om slaget och uppgiften "torde måhända vara mindre tillförlitlig" (1856), del 21, s. 289.  

Av sammanhanget att döma befinner sig kungen vid tiden för dessa filosoferingar ännu inte i Saludek, dit han flyttade den 10 februari. Som man ser av Rehnskiölds journal avgick hans första segerbulletin till Karl XII först den 14 februari, se Karolinska krigares dagböcker IX, s. 180.

Brunner (2005), s. 346 Lyth, Joachim, Joachim Mathiae Lyths dagbok. - Stockholm, 1986. - S. 31 Dahlberg, Alexander Magnus, En karolins lefnadslopp. - Stockholm, 1911. - S. 11
"Sachsarna flydde åt sitt håll så att det ryska fotfolket lämnades åt sig själv.    
Inneslutna av svenska kavalleriet tog de sina hattar av, knäföll och ropade om pardon. "beslöto dem så å andra sidan staden så månge de ännu öfrige woro ock actionen intet fullit, då de ock straxt kastade sitt gevär neder, togo sina hattar af sig och ropade om pardon,  
De fångade sachsarna som ropade om pardon bekom även den begärda nåden, men inte ryssarna. som saxarne öfwer alt bekommo, men ryssarne intet,  
Då nämligen Hans excellens Herr General Rehnsköld såg att de var ryssar med ut- och invända rockar, blev han vredgad. utan lät H:s Exell:s H:r General Renschiöld "de voro alla munderade i hvita råckar med rödt foder, hvaraf några under flyckten som fådt så lång tid, vändt om råckarna och det röda fodret ut, fingo pardon i mening de voro saxar, men sedan general Renschiöld fick veta de voro ryssar, lät han föra dem för fronten,
Straxt lät han förmera en ring av dragoner, kavalleri och infanteri. straxt formera en cretz af dragoner, cavallerie och infanteri,  
I denna ring måste samtliga ryssar inträda, vid pass 500 man. utj hwilken sig alla öfwerblefne ryssar församla måste, ungefär wid pas 500 man,  
Rehnsköld befallde att skjuta dem för huvudet.   och befalte at skiuta dem för hufvudet,
De tiggde på sina knän.    
Utan någon nåd blev de dock samtliga ihjälskjutna och ihjälstuckna att de föll på varann som slaktfår. som straxt utan någon nåd i cretzen blefwo ihiälskutne och ihiälstuckne, att de föllo öfwer hwarandra som slacktefår."  
Detta var sannerligen ett spektakel som fyllde mig med tacksägelsens jubel, ty det var ett stort Herrens verk." "hwilket alt war ett stort Herrans wärck, som vår nådige konungz rättmätige wapen..." (s. 32) som var rätt ett ymkeligt spectacel."

Man noterar hur inte ens "Karl XII:s" avslutande jubel över massakern saknar förebild, "ett stort Herrens verk" är hämtat från Lyths filosoferingar över slagets utgång.

Sidan 346: Tarlo måste klara sig utan smör.  

Nu var denne inte kock utan polsk magnat och kronköksmästare, d.v.s. närmast hovmarskalkFör Tarlo, se Urzednicy centralni i nadworni Polski XIV-XVIII wieku. - Kornik, 1992. - S. 71.

Det är, föga oväntat, Fryxell som återigen spökar:

Brunner (2005), s. 346. Fryxell, A., Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 293
"Även hovhållningen hade blivit mager. Istället för smör använde kronköksmästare Tarlo olja eller fläsk i matlagningen. "Äfven för hans och Stanislai hofhållning blef bristen rätt kännbar, och vid matlagningen måste man ofta, i stället för smör, använda olja eller fläsk.
Jag hade fått smaka samma grova bröd varmed soldaterna livnärt sig." På slutet hade konungen sjelf stundom ej annat att tillgripa än samma grofva bröd, hvarmed soldaterna måste lifnära sig."

Sidan 346: Vintern på denna högslätt i Polesien blir ohygglig.

Nu befann sig armén ju närmast öster om Grodno, med högkvarteret i Zaludek. Den orten låg då i vojvodskapet Vilna, alltså djupt inne i Litauen. Grodno tillhörde vojvodskapet Troki vilket sträckte sig så långt åt sydväst som Bialystok. Först därefter kom Podlasien. För detta, se t.ex. Metryka litewska... : wojewodztwo Trockie 1690 r. - Warszawa, 2000 (särskilt den bifogade kartan)

Sidan 346-347: Hela härledningen samt Piper kräver att Rehnsköld ska utnämnas till fältmarskalk.

Hur man kokar soppa på en spik:

Brunner (2005), s. 346-347 Fryxell, A., Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 290
"Genom bragden i Fraustadt vann Rehnsköld utomordentligt stort anseende i hela Europa. Piper och hela härledningen, som menade att freden därmed var säkrad, krävde att jag gjorde honom till fältmarskalk. Han förärades ett kopparstick. Sent i februari kom till högkvarteret även en skådepenning som visade Rehnsköld till häst i glansen av sin krigaräras middagssol.

Att armé han brukade var min och att Sverige konung var hans härskare omnämndes ej, vilket var en skymf som sårade mig."

Rehnsköld vann genom denna bragd utomordentligt stort anseende. Konungen nämnde honom till fältmarskalk; och till minne af segern slogs en skådepenning, som hade synnerlig vigt derå, att det var från Schulenburg, som de derunder tecknade sachsiska vapnen blifvit tagna. Rehnsköld stod nu i glansen af sin krigsäras middagssol."

Det finns mycket riktigt en skådepenning. Hur den ser ut redogörs för i Bror Emil Hildebrands Minnespenningar öfver enskilda svenska män och qvinnor (Stockholm, 1860). På framsidan finns en bröstbild av Karl XII. På baksidan avbildas troféer samt ryska och sachsiska vapnen med inskriptionen "DE SCHVULENBVRGIO". I avskärningen står sedan "DVCTV. REHNSKIOLDH AD. FRAVSTATT. DIE. #. FEBR. A. 1706." För detta, se Hildebrand s. 99.

Men hur var det då med Rehnsköld till häst? Ja, se det var en bara en saga. Som så mycket annat i den här boken - som ju ska vara trogen källorna.

Det kan tilläggas att uppgiften om att Karl XII blev avundsjuk på Rehnsköld finns hos Voltaire, i de tidiga upplagorna. För  detta, se Voltaire, Francois de, Histoire de Charles XII. - Oxford, 1996. - S. 289.

Sidan 347: Skådepenningen anländer.

Den ska ha anlänt sent i februari, säger "experten" Brunner. Nåväl, Hildebrand attribuerar skådepenningen till Arvid Karlsteen. Om honom finns en bok av Stig Stenström. På sidan 327 är skådepenningen avbildad i all sin glans. Stenström kan där också berätta att den slogs 1708! På sidan 207-208 ger han bakgrunden. Karlsteen inlämnade i början av 1707 ett förslag till tre medaljer: över freden i Altranstädt, över slaget vid Gemäuerthof och över slaget vid Fraustadt. Först i december 1708 var allting färdigt och medaljerna levererade. Enligt Stenströms analys har Karlsteen bara gjort delar av arbetet, porträtten av Karl XII har synbarligen framställts av Bengt Richter. För detta, se Stenström, S., Arvid Karlsteen. - Göteborg, 1944.

Av hönan blev alltså knappast ens en fjäder!

Sidan 347: Historien om katterna.  

Detta är naturligtvis också Fryxell. Sant eller ej vet jag inte, se (1856), del 21, s. 293.  Heidenstam har inspirerats av Fryxell, något liknande finns i inledningen till Marodörernas drottning.

Sidan 347: Ogilvi försöker i förtvivlan upprätta ett magasin i Augustowa. 

Ogilvi var ju innesluten i Grodno, varför ett magasin i Augustowa ca 7 mil väster om staden inte skulle varit till mycket nytta.

Sidan 347: Överste Cruus nedgör hela hopen ryssar. 

För undvikande av förvirring borde namnformen vara ”Kruse”, det handlar om Carl Gustaf Kruse af Kajbala, överste för Upplands tremänningsregemente till häst.

Sidan 347: Dücker nedgör "fiendedjur".  De infångade skjuts för pannan, vissa läggs tre på varann och genomsticks med samma klinga.

Intressant är här att Fryxell berättar att ryssarna och litauerna anföll under stridsropet "inget kvarter", d.v.s. ingen nåd. "Fiendedjur" torde vara en fri uppfinning från Brunners sida. Resten torde vara inspirerat av Fryxells redogörelse för slaget vid Fraustadt, där han talar om av fienden utspridda "förolämpande beskyllningar", bland annat att flera ryssar ska ha lagts ovanpå varandra och genomborrats med ett enda styng. För detta, se Fryxell (1856), del 21, s. 291 och 297.

Sidan 347: Potocki har framgångar.

Fryxell igen:

Brunner (2005), s. 347-348 Fryxell, A., Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 297 f.
"Potockis trupper nedhögg 500 ryssar, tog 3 kanoner, 7 fanor och 3 vackra kameler vilka sedan vandrade som snöskepp genom dynorna till högkvarteret lastade med 20.000 riksdaler klingande mynt." "500 ryssar blefvo nedhuggna och 200 tagna, jemnte 3 kanoner, 7 fanor och 3 kameler, lastade med 20,000 riksdaler klingande mynt."

Sidan 348: Adlerfelt gör anteckningar i krigsgazetten för Europas hov.

Som nämnts vid ett flertal tillfällen var Adlerfelt inte placerad i kansliet. Propagandaverksamheten låg i helt andra händer, särskilt Olof Hermelins. För detta se t.ex. Olsson, Sven, Olof Hermelin. - Lund, 1953. - S. 324 ff.

Sidan 349: Kungen skriver på tyska till Rehnsköld. Brev citeras. 

Här har då Brunner klippt och klistrat igen. Man ska först notera att båda breven förstås är mycket längre än de fragment som Brunner använder. Därutöver är urklippen förstås heller inte i ordning, ett P.S. kommer givetvis sist i ett brev. Det intressantaste är dock friseringen av den mening som rör fångarna vid Fraustadt. I stället för originalets "fångarna" har Brunner lagt in "ryska fångarna", medan Posen-delen helt klippts bort. Syftet är naturligtvis att knyta Karl XII till massakern på ryssarna vid Fraustadt genom att låta honom i efterhand uttala ett godkännande. För den vanlige läsaren är det här närmast omöjligt att genomskåda. 

Låt oss se på breven i deras helhet. Med färgmarkeringen visas motsvarande passus i resp. original.

Anmärkningar

Brunner (2005), s. 349

Karl XII, Konung Karl XII:s egenhändiga bref. - Stockholm, 1893. - S. 275 f.

Karl XII, Konung Karl XII:s egenhändiga bref. - Stockholm, 1893. - S. 276 ff.
   

"d. 7 april 1706

"Pinsk 2 Maij 1706

Motsvarighet saknas. "Ich habe jetzo eine lange Zeit...

H. General!

H. General!

Här har Brunner kombinerat ihop två meningar, se brevet från den 7 april. Jag haver nu på en lång tid inte skrivit, men jag haver dock bekommit H. Generalens åtskilliga brev om den käcka drabbningen.

Jagh hafver nu på een långh tidh intet skrifvit, men iagh hafver dåck bekommit H. Generalens åhtskilliga brefv.

Jagh har bekommit H. Generalens senaste brefv af d. 26 Ap. Jagh håppas och, at mitt brefv, som iagh sidst skrefv, lärer vara väl frammkommit.
Också från brevet av den 7 april. Jag fröjdar mig övermåttan att Herr Generalen och de brava regementena hava haft denna förnöjelse till att hålla en så skarp och lustig lek. Jagh kan nu intet längre dröija at önska h. Generalen mycken lycka till dhen kiäcka och stora drabbningen, som Generalen hållit medh Saxerna. Jagh kan ändåk intet förbigå at önska H. Generalen ännu een gångh lycka öfver dhenna stora segern, som så tappert är här hållen giönom dhen aldra högsta gudens betedda nåd.
Ur brevet från den 2 maj. Här har då det märkliga hänt att ordalydelsen ändrats. "Posen" har lyfts ut och "ryska" har stoppats in, något som med Brunners övriga upplägg helt ändrar meningens innebörd. Korteligen till P.S. så tyckas mig det mycket väl vara, det som Herr Generalen beslutit angående ryska fångarna. Dhet är säkert een så fulkommen och stålt seger, som vår herre dhenna gången har gifvit, så at han intet kan vara större Man kan intet nogsamt tacka vår herre dherför, som altidh gifver sitt biståndh.
Ur brevet av den 2 maj. Man kan inte nogsamt tacka vår Herre därför, som alltid giver sitt bistånd. Och iagh frögdar migh övermåttan, at H. Generalen och dhe brafva regementerna hafva hafft dhenna förnöijelsen till at hålla een så skarp och lustigh lek. Jagh har frögdat migh och serdeles dheröfver, at Generalen blifvit afrådder uti dhetta tillfället, och iagh hade lust till at vetta, hvad för hästar H. Generalen ridit i slaget och hvilkendera som blifvit skuten
Också ur brevet från den 2 maj. Även har jag lust att veta vad för hästar Herr Generalen ridit i slaget och vilkendera som blivit skjuten."

Jagh hafver brutit åp i onsdags från Scaludek, dher i kringh Armeen stått een 7 eller 8 veckor stilla, och marcherat öfver Memel-strömen och dhen strömmen, som heter Schara.

Här är änn intet stort förefallit, som kann berättas, utom ryssarna, som varit i Grodno, hafva lämnat Brest på höger handen och gåt giönom Volinen och seijes tagit vägen åht Kiov.
    Och står iagh nu medh Drabanterna emellan Dertzin (?) och Rossiamna och 3 mil från Slonim. Dragonerna seijes skola vara sända till Crakau till dhem andra, som dher af fienden sigh uppehålla.
    Ryssarna hafva vedh... för fiorton dagar sedan begynt marchera från Grodno, och meenar man dhee ärna sigh till Brest ; men man kan intet rätt vist vetta, huru dhe ännu lära vända sin march. Jagh står nu medh Armen alt ifrån Chomsk och hijt till Pinsk och lärer ännu stå något här till att något proviantera och hvila regementerna.
  .

Här är elliest intet stort förfallit, utan fienden har några gånger fått stryk giönom våra partier.

Sedan lärer iagh väl kanskie komma åht Volinien.
   

Jagh har nu intet längre tidh at skrifva utan måste medh hast sluta mitt bref. Förblifver H. Generalens

velvillige
CAROLUS

Öfverste Creyts har för några veckor seedan beränt Lakovis och stänkt dherin een hoper Cossaker.
   

P.S Jagh håppas Öfv. Bokvalt och dhe andra Regementsofficerarna lära blifva bättre af sina Blessurer igen.

Och för något mer änn 8 dagar sedan kommo ryssarne och Cosaker till een 6,000 man och bestodo i 3 regementer till fot, 4 till häst och 1 regemente Dragoner och ville frälsa Lakovits.
    Dhe tienster, som H. Generalen besatt, äro Confirmationerna redan underskrefne före." Men Creytsen lämbnade några vedh lakovits och gik medh Partiet mot dhem till staden Klets, ty dhe kommo från Slutsk, dher een dhel hela tiden legat, såsom och vedh ...kof och Minsk.
      Och Creytsen har piskat åp dhem vedh Kletsk, så at een hoper blifvit dher slagna, och dhe, som undankommit, hafva kastat bårt gevär och munder at kunna fly dhesto bättre.
      Och han har fått utaf dhem 4 par pukor och 16 fanor och standarer och 4 metallstyken.
      Jagh ärnar i mårgon at resa till Creytsen, effter han skrifvit migh, at dhet är långsampt at svälta uht dem, som liggia i Lakovits.
      Altså skickar iagh några stycken dhit och ärnar för ro skull at rida och sij på.
     

Jagh förblifver sluteligen H. Generalens

välvil.
CAROLUS

     

Kårteligen till P. S så tyckes migh dhet mycket väl vara, dhet som H. Generalen beslutit så väl angående Posen som och om fångarna.

     

Jagh menar i tillkommande veka at bryta upp och marchera så småningom giönom Volinien och åhter närmare till Veixeln och åht Pålen igen, effter här nu förtiden ingenstedes är någon fiende mera till finnandes.

      Jagh längtar nu få sij eder igen. Jagh beer hälsa generalerna och Öfverster Bukvalt, Patkul och Ros.
      Jagh är rätt gladh, at Bukvalt blifver bättre och at Major Örnestedt är igen kommen."

Var och en som funderar en smula inser dock det omöjliga i Brunners konstruktion. Låt oss för ett ögonblick anta att Rehnsköld faktiskt skrev till kungen och bad denne godkänna massakern. Vad skulle Rehnsköld ha gjort i fall kungen inte godkände den? Återuppliva ryssarna kunde han ju knappast göra.  

I själva verket rörde Rehnskölds fråga något helt annat vilket framgår av hans brev till Karl XII, publicerade i Karolinska krigares dagböcker XI. Där heter det bland annat så här: "Vthi mina underdhånige förra har jagh till Ederss maij:ttz nådigste approbation förreslagett huru jagh wåre sinnatt att af thee sachsiske Fångar oprätta nya Regementer, som af the Tyska som inga Sachsar ähro ett, af franzoserna ett ock af Sweitzeranna ett, män som Ederss Maij:ttz nådigste swar ther på eij fölgt" (min kurs.), i ett brev av den 28 mars eller "The som här qwar ähro tiäna till Posens fortificerandhe, Föruthan the Tyska hwar af om Ederss Maij:tt i nåder så behagar ock jagh fåår befalningh jagh oförgrijpeligen ock underdhånigst menar kunna formeras ett Regemente af ock af Franzoserne en Batallion ock äfwenså af Schweitzeranna" (min kurs), i ett annat från den 27 april.

Det Karl XII alltså godkänner med sina ord om fångarna är Rehnskölds idé att uppsätta nya förband av de icke-sachsiska soldater som fallit i svenskarnas händer vid Fraustadt.  

Brunners "klipp, klistra och lägg till-metod" är verkligen mycket förkastlig. Här visas ännu en gång vad som är viktigast i Carolus Rex, nämligen tesen. Brunner är inte intresserad av att ge en sakligt korrekt bild, det handlar istället om att hos läsarna inpränta den uppfattning som Brunner torgför. Talet om "källornas bild" och ohygglig noggrannhet klingar dock mycket falskt.

Apropå "Klipp, klistra och lägg till-metoden" så ska tilläggas att Rehnskölds brev faktiskt innehåller något om ryska fångar - nämligen att han hade sänt 260 stycken till Pommern.

 

(Under arbete)

© Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se

Senast uppdaterad: 2006-09-10